Unbeaten

Var på hudmottagningen i Borås i onsdags. Fick ju en remiss dit för cirkus 3 veckor sen.. Återigen, älskar att svenska vården är så förbannat långsam vad gäller allt...

Fick iaf träffa en väldigt bra läkare. Vilket inte händer särskilt ofta heller, utan oftast får man ju verkligen slåss om man ska ha någon jävla vård i detta land.. Men det kändes verkligen som att man blev tagen på allvar och hon var väldigt noga med att något skulle göras åt detta på en gång. Oftast känns det ju bara som att man slösar bort deras värdefulla tid.. 

Har iaf fått ett papper som säger att jag har "guttat psoriasis" väldigt stolt över att jag faktiskt lyckades tyda det där haha). Fick en "extra stark steroid" kräm utskriven också. Den luktar som sånt där äckligt limm man brukade använda när man satt och pysslade på dagis :( Det kan hända att jag får någon annan behandling också, som man tydligen skulle in till sjukan och göra. Så att det verkligen försvinner. Men ja, känns faktiskt väldigt bra att äntligen få hjälp med detta. 

 

Och om man nu ska se något positivt i det hela så kan det vara det här som gjort att jag mått som jag gjort senaste tiden, eftersom kroppen dragits med någon infektion och immunförsvaret fuckat ur. Även ledvärken kan ha med detta att göra... Så jag hoppas att det mesta blir bättre med behandlingen nu. 

Tror dock att jag tar en paus med praktiken igen dock. För jag orkar verkligen inte och får inget ut av att vara ute och frysa och jobba som en dåre när jag antagligen bara lär bli mer sjuk, och dessutom lär dra ner mig själv psykiskt av att inte orka. Så tänker försöka fokusera mer på matten och engelskan istället, tills jag kommer på fötter igen. Mina hästars vintervila passar ju bra att slänga in nu också.

 

 

Ochochoch... Idag kommer Robin hit! Har inte riktigt tänkt på det förrän nu faktiskt, för det har på något sätt kännts så långt bort.. Men om ca 2,5 timme är han här. Haha åh, lär börja lipa som en tönt när jag ser honom. Helt knäppt hur mycket man kan sakna någon.

Minns inte när jag senast mådde såhär dåligt faktiskt. Är helt slut, både fysiskt och psykiskt. 

Under ca 3 veckors tid har jag varit vaken halva nätterna med ångestattacker. Så jag har inte kunnat sova förran mellan 5-7 på morgonen. Sen fick jag ju adrig sova ut heller, och jag är ingen person som kan lägga mig och ta en tupplur på soffan om jag behöver det.

Så för ett par dagar sen brast det lite. Är helt plötsligt hur trött som helst, konstant. Är så trött så att kroppen inte ens orkar med några större ångestattacker. (väldigt skönt iofs) Så istället för att bara sova någon enstaka timme, så sover jag nu 4 - 6 timmar per natt. Och jag vaknar inte heller flera gånger. OCH varje dag sen i onsdags så har jag däckat ett par timmar på soffan.

 

Låter ju som jag borde vara hur pigg som helst i jämförelse, men det är jag verkligen inte. Har nog aldrig varit så trött faktiskt. För det är inte så att jag på något magiskt sätt bara lärt mig att sova nu, utan jag tror bara jag nått gränsen för vad jag klarar av fysiskt.. 

 

Dessutom känns det som jag gått och grävt ner mig. Alltså, det är en sak att vara riktigt ledsen. Det är hemskt jobbigt, men man bryter ihop och kommer igen. Nu känns det bara som jag håller på och stänger av. Jag är knappt ledsen längre, jag orkar inte vara det. Och jag orkar inte ta itu med alla problem och allt jävelskap. Den lilla ork jag har går helt åt att försöka att bara hänga kvar. Vilket är jobbigt bara det. Jag vågar inte ens tänka framåt längre. För jag förstår inte hur jag över huvudtaget ska orka med att bara finnas i 1, 5, 10 år till. 

Jag är helt färdig verkligen, och jag orkar inte mer än en dag i taget.

 

 

 

Måste också få uttrycka mitt hat till denna äckliga jävla vintern. Förstår inte hur folk kan tycka om detta? Visst, om man bor inne i någon lägenhet nånstans och kan sitta och titta ut på det bara, men när man behöver vara ute flera timmar per dag och verkligen jobba arslet av sig, då vill bara gå i ide.

För det är ett rent helvete att ha häst just nu. Att vara ute och rida i kylan med fingrar och tår som håller på att gå av, menan snöflingor stora som tefat färdas rätt i ögonen på en, och medan vinden blåser in i nacken på en.

Och allt runt omkring, kämpa igenom en halvmeter snö bara för att få ut hästen till hagen. Packa hösilage utomhus, HÖSILAGE. Torrt hö är ju en sak, men hösilage innehåller vatten, vilket gör att det fryser. Jättehärligt, då vi inte ens har tak över det nu. 

Vattnet i stallet har i vanlig ordning frustit, så det får man gå med i  hinkar ifrån huset. Och en häst behöver ju iaf runt 30 liter vatten per dag. (30x3= 90 liter, om någon har svårt att räkna)

Hästarna ska ju broddas också, vilket alltid är lika kul.. Dessutom har ju hästarna inte fått på sig snösulor än, så det går inte att rida på vägarna utan att man ska behöva vara livrädd att dom ska halka och bryta benen av sig. Och utan snösulor så spelar det ju ärligt talat ingen roll hur mycket broddar dom har, för dem halkar iaf när dem får 3 dm styltor.

 

Sen är jag ju tydligen ingen människa som är konstruerad för att klara denna vintern. Vi har 25 grader varmt inomhus, och jag går ändå runt med tjocka tröjor på mig, och sitter med en filt virad runt mig i soffan, och sover utklädd till Michelingubben. Sängen står ju dock mot ett elemänt, så blir det riktigt illa kan iaf lägga mig mot det.

Dessutom pajar mina leder när det blir såhär kallt. Gör ont att röra fingrarna det minsta, knäna och höfterna skiter sig, och står jag stilla för länge så låser sig varenda led i princip. Ibland känns det ungefär som om muskler/senor/fläsk/whatever ligger emot benen och skaver. Otroligt obehaglig känsla.

Dessutom blir jag stel i varenda muskel när jag fryser. Fryser och spänner mig så att det verkligen gör ont. Räcker med att jag är stilla ett tag ute så kan jag knappt röra mig sen. 

Och det tar ju så jävla mycket energi att frysa såhär också...

 

 

Har fått spy lite galla över detta nu iaf, så jag slutar nu. 

Alexandra kommer hit om en liten stund, och ikväll ska vi ut på krogen haha!

 

Ha det.

Blä, trött tjej. Har inte skrivit här på nästan 2 veckor nu, förstår inte hur tiden kan gå så fort och att all energi bara kan ta slut så där.. 

Överlevde faktiskt min födelsedag. Tycker fortfarande det är en konstig, obekväm situation, men det blev inte så illa som jag föreställt mig.

Min knasiga pojkvän skickade världens längsta grattis-sms en minut efter tolv. <3 Så typiskt honom haha.

Och en kvart senare ringde en vän till mig. Blev rätt förvånad faktiskt. Det fick mig dock att inse hur mycket jag faktiskt saknar mycket folk. Måste göra något åt det.

 

De senaste veckorna har varit tuffa. Tar mig knappt upp ur sängen längre utan hjälp. Allt känns bara så fruktansvärt tråkigt och meningslöst och slitsamt. Vet inte hur många gånger jag velat ge upp, bara gräva ner mig någonstans och lägga mig och ruttna. 

 

 

Denna helgen har varit mycket upp och ner. I fredags var jag ensam hos Therese. Såna dagar är det väldigt skönt att det inte är 16 hästar där längre, utan bara 7. Var stressigt nog iaf, eftersom allt skulle vara klart och en häst skulle vara riden innan 12.45 då mamma kom och hämtade mig.

 

Seen, till den riktiga höjdpunkten - vårdcentralen. Tillbringade nästan 2 timmar där, varav kanske 1,5 timme i väntrummet... Alltså, svenska vården suger något enormt verkligen..

 

Resten av helgen har gått åt till att fixa i stallet. Prince har fått byta box, och just nu är han väl sådär halvnöjd haha. Men tror det blir bra, blir ju lugnast för honom att stå där. 

 

 

Och nu ska jag se på film, och försöka somna i tid ikväll. Vill helst somna innan klockan 5 iag, det var länge sen.

Måndag imorgon.. Förstår inte hur jag ska orka en vecka till.

Dålig på att skriva här, men jag är så förbannat trött hela tiden så det finns sällan energi över till att ens komma på något roligt att skriva. 

Somnade runt 6 imorse, upp halv 8 och ta ut hästarna. Sover ju dåligt i vanliga fall, men senaste tiden har det höllt på såhär. Och det är faktiskt stor skillnad på att sova 2 timmar eller 4 timmar. Undrar när detta vänder...

Sov ju dock bättre när Robin var här. Sällskapet hjälper verkligen. För tillfället är det bästa sällskap jag har en småknäpp hund som ligger och dregglar på golvet haha... Helt klart bättre än att vara ensam dock.

 

Robin stannade bara tills i torsdags, var tvungen att åka hem och ta bort stygnen från sin ajaj-arm sen. 

Och han vet i princip allt nu. Och ändå står han ut med mig. Förstår inte vad jag gjort för att förtjäna honom faktiskt. 

Han påminnde mig om att jag tydligen fyller år i morgon också. Hade totalt glömt bort det haha. Fick för mig att det var på typ torsdag.. Vill fortfarande inte fylla år heller. Tycker inte det är värt att fira egentligen. Förutom att jag klarat mig igenom ett jävla år till, så tycker jag inte jag har åstadkommit särskillt mycket. Och jag tycker inte 18 är så speciellt, när mycket fortfarande är lika skit som när man var 14.

 

Jaja, färdiggnällt nu. Tänkte ta det riktigt jäkla lugnt resten av dagen, och göra så lite som möjligt. Vaknade för ca 3 timmar sen, och är fortfarande lika trött som igår. Så det känns som jag behöver ta det lugnt...

Såå, nu tänker jag lägga mig i sängen och se på The amazing Spider-Man :))

Relativt lugn helg. Har mest ägnat mig åt att städa rummet. Fast bara det tog ju sin tid. Skillnad blev det iaf, och golvet ser man. Har ju bytt säng också, så min stackars pojkvän inte behöver sova halvt på golvet haha.. Hemsk människa jag är.

 

 

 

Börjar bli rätt trött på mig själv nu verkligen. Är rätt långt ner, och ser ingenting om jag tittar upp. Vågar inte riktigt titta ordentligt heller. Det är så långt upp.

Vågar knappt försöka klätta längre, är för rädd för att falla ner igen.

 

Mina tankar skrämmer slag på mig själv. Vet ibland inte vem jag är längre. 

Jag har alltid varit så förbannat envis, alltid varit en fighter. Och jag har alltid gett mig fan på att jag ska klara allt. Att allt ska bli bra.

 

Så varför känns det som jag börjar ge upp?

 

Åker mot Häggsjö's om knappt en timme, prova på specialidrotten. Ska bli intressant att se hur Sonja är att träna för. Kan dock inte påstå att jag är så jättepepp på något just nu, vill mest bara gå och lägga mig under ett täcke och slippa se världen. Ingenting är roligt längre.

Känns som jag borde en anonym gnällblogg eller något, bara för att nära och kära ska slippa läsa om hur skit allt egentligen är. Och för min egen skull så känner jag att jag behöver få ventilera lite, för annars blir det så jävla mycket i huvudet på mig att ångesten blir för stor. Och enda sättet jag klarar av att hantera det då blir att göra mig själv illa, och jag klarar inte det länge. Det räcker nu.

 

Suck. Orkar inte allt. 

Jaja, ska bli skönt att få komma iväg en liten stund och koncentrera sig på annat iaf.

 

Hörs sen kanske.

Internet fungerar som det ska nu igen, har dock inte orkar skriva något här, så jag antar att detta kommer bli en halv novell igen haha....

 

Var inne på skolan två dagar förra veckan. Blev verkligen påmind om varför jag hatat att gå i skolan så mycket. Förstår ärligt talat inte hur jag lyckades ta mig igenom alla de där åren. För den där halvtimmen-timmen av ångest varje morgon är hemsk verkligen. Spelar ingen roll hur länge jag plattar håret, hur mycket jag faktiskt försöker sminka mig, eller hur många minuter jag står framför spegeln, anstränger mig med kläder, och försöker få min äckliga kropp att se mindre äcklig ut. Jag är fortfarande för ful för att egentligen få vistas bland folk. 

Vet inte hur många gånger jag var nära på att bryta ihop nu senast. 

 

Och så här är det varje gång jag ska någonstans, men det har nästan alltid varit värst när det gäller skolan. Låter som en riktig skitsak, och det är det ju egentligen. Men för mig är det en liten skitsak som bara spårat ur totalt. Och jag klarar verkligen inte av den miljön längre, klarar inte av att vara instängd innanför väggar med en massa folk runt omkring mig. För jag är så jävla rädd för majoriteten av alla människor.

 

På fredagkvällen kom Robin med tåget. Resten av folket skulle till Skåne lördag-söndag, och jag litar inte på mig själv tillräckligt mycket för att vara ensam hemma så länge, så han var snäll och höll mig sällskap. 

Ingenting är ju någonsin problemfritt, men med honom är allt faktiskt mycket lättare. Jag är inte så rädd för allt då, och jag tycker ibland nästan om personen jag själv är när jag är med honom. Den där glada tjejen, som andra kanske ser ibland, men som jag inte känner så bra. 

Sen är det vissa saker jag önskar att jag inte gjort, som jag vet att han inte var alltför glad över. Förstår ibland inte hur han står ut med mig faktiskt.. Fin pojke jag har. För fin.

 

Hade tänkt att jag skulle börja klippa lite hästar förra veckan också, men det tyckte inte klippmaskinen. Hemskt frustrerande. Hann klippa en liten ruta på Zingoallas bog, kanske en kvardratdm. Fruktansvärt fult haha :((

Lyckades dock få ordning på det i fredags. Bytte någon saksak och helt plötsligt fungerade det haha. Såå panikklippte Zingoalla på kvällen. Inte mitt bästa verk kanske, skären behöver slipas lite och jag orkade inte vara riktigt så petig som jag annars är, inte när klockan började närma sig midnatt iaf..

 

Lyckades somna strax innan 5 tror jag, och gick upp vid 6 för att hinna klippa klart innan tävling. Lustigt nog fick jag faktiskt klippa hela öronen utan några som helsta protester! Hon som annars brukar bli lite halvt panikslagen bara man ens tänker tanken, stod nu bara där helt obekymrat och såg söt ut. Tog tom av grimman och hängde den runt halsen..

 

Tävlingen gick dock åt skogen.. Tycker dom var otroligt dåliga på att ropa upp vem som fick komma in på framhoppningen, och man hade svårt att hålla koll från framridningen. Så han bara hoppa lilla innan jag var tvungen att gå in på banan. Och Zingoalla behöver ofta lite tid på sig, och behöver få några bra språng i kroppen. Så med sämsta möjliga förutsättningarna gick jag iaf in på banan, och Zingoalla blev självklart jättespänd när hindrena plötsligt var mer än dubbelt så höga. Höjden är ju verkligen inga problem, men när hon blir så spänd så tappar hon ju bjudningen och står emot väldigt mycket, och då är det svårt att se några avstånd alls. Är det ett litet sockerbitshinder på 50cm så går det ju att tvinga henne över, men har man en hyfsat maxad oxer på 110 framför sig så går det ju inte att rida på ett avstånd som inte finns. Och Zingoalla är ingen stopper egentligen, så hon blir ju stressad själv också.

 

Gick in på framhoppningen efteråt dock, bara för att få hoppa några språng istället för att åka hem och inte få ut något alls av dagen.

Men besviken var jag, vilken jag aldrig brukar vara annars. Brukar annars vara bra på att se vad som kan förbättras, och träna på det. Men nu kände jag att felet inte låg i ridningen, och inte heller så att hästen gör fel (hade hon hoppat av i det läget hade de kanske fått hämta mig med ambulans, hm). Utan felet låg ju nu i att Z var dåligt förberedd. Och det är jobbigare, för jag gillar inte att inte kunna påverka allt. Men jaja, bara att glömma det och gå vidare.

 

Haha sen var ju Zingoalla så fruktansvärt söt när jag skulle bara ta av henne grejerna och åka hem; mamma ville ha äpple, och det ville Zingoalla också ha. Och jag har lärt henne att hon får godis om hon pussas. Så hon stod med mulen tryckt mot mammas ansikte och var söt ändå tills vi åkte hem i princip hahaha. Knäpphäst.

 

Sen måste jag bara få säga att jag längtar så tills jag börjar tävla storhäst. Är så trött på alla äckliga jävla ponnyungar som bara sitter och sparkar runt sina stackars djur med vidriga pessoabett i käften och huvuden i vädret. Otroligt att ponnyerna håller..

 

 

Idag har jag haft det hyfsat lugnt och lagom tråkigt. Tog lite sovmorgon i morse efter gårdagen haha. Välbehövt. Måste försöka göra något åt det här med sömnen alltså.. Behöver Robin här oftare :(

Ska lägga mig och se på film nu, kanske är duktig och pluggar lite matte samtidigt. 

 

Såå, här har ni eran novell haha..

Alltså, vårat internet kan gå och ta sig någonstans just nu. Hatar att det knappt går att öppna en sidjävel utan att skiten fuckar upp sig.
Glad tjej här osv.

Förra helgen var dock hur bra som helst. Inte så konstigt kanske, men ändå konstigt. Min pojke är otroligt fin faktiskt. Väldigt konstigt att någon som han kan tycka om mig.
Det är också konstigt att jag vågar tycka om någon så mycket. För ett par år sen hade jag lovat mig själv att aldrig göra det igen, för att slippa gå sönder så igen.
Men konstigt nog har jag aldrig känt mig så hel, eller så trygg, som jag gör med Robin. Så fort han är nära så känns allt okej, jag är inte rädd längre. Så himla skönt att inte behöva ha några hemligheter heller.
En annan konstig sak är ju det här med sömnen. Jag sover i vanliga fall kanske 3-4 timmar per natt, somnar sällan innan kl 3. Sen drömmer jag ofta konstigt, och vaknar iaf 2 gånger per natt, ibland med panikångest. Men, bredvid Robin sover jag som ett litet barn haha. Ingen ångest, och inga mardrömmar.
Borde ha stannat hos honom faktiskt.

Hemma igen är allt skit. Inte på det viset att det är dåligt hemma, utan det är bara jobbigt att må så här dåligt och då vara hemma och gå runt i samma hjulspår hela tiden. För ju mer man går runt, desto mer sjunker man, desto sämre mår man, och desto svårare blir det att bryta mönstret.
Ibland önskar jag att livet hade en pausknapp. Det mesta suger just nu.

I torsdags slängde jag mig iväg på cykeln till Alexandra. Mådde så jävla dåligt och var riktigt rädd för mig själv. Så jag drog dit och pratade av mig lite. Skäms lite över hur mycket skit hon har fått stå ut med pga mig, fina vän.

I onsdags, tror jag det var, var jag i Ulricehamn och röntgade min dumma nacke. Har ju fått höra att det antagligen bara är musklerna som fått stryk, men jag ville ändå ha den röntgad. För jag tycker faktiskt det är dumt att anta något genom att bara känna på nacken, axlar, osv. För med tanke på att något av det värsta jag vet är när folk överhuvudtaget petar på mig, så är det inte så konstigt att jag är "spänd".
Såå, nu hoppas jag att skiten är av på ett par ställen, så jag slipper känna mig som en fjolla för att jag gnäller så.

I måndags blev hästarna vaccinerade också. Tror Zingoalla överreagerade lite på stelkrampssprutan. Om jag inte har helt fel så har hon gjort det tidigare hos Frida? Så när jag tog in henne på kvällen var hon jättehängig, fick gå och hämta henne i hagen, och hon står annars alltid vid grinden och väntar på att få komma in. Sen ville hon inte alls äta? Och om Zingoalla matstrejkar har man rätt att bli orolig...
Lyckades efter en del om och men få i henne mat, genom att hänga upp ett hönät. Hon ville absolut inte äta höet från golvet. Usch, var verkligen inte samma häst.. Hon står annars alltid med huvudet över boxdörren och kollar läget, och blir hon uttråkad eller bara vill ha uppmärksamhet så står hon och sparkar. Inget sånt alls nu. Stod med huvudet in mot väggen och bara hängde med halsen.

Men ja, antagligen blev hon väldigt öm och stel i halsen, och det gick över till slut. I torsdags började hon piggna till lite igen, och när jag gick ut på morgonen möttes jag av en Zingoalla som stod med spetsade öron och ville ha mat.
Var ute och joggade henne lite i skogen idag, och hon kändes fräsch. Dock har hon tappat otroligt mycket på knappt en vecka? Hon har sett väldigt trött ut i musklerna sen i måndags, och det är som det mesta bara runnit av henne. Blir så ledsen...
Så kommer få jobba en del för att få tillbaka den där fantastiska känslan man fick av att sitta på hennes rygg innan.

Wall of text osv. Hade cp-internet velat logga in och skriva här innan hade det inte blivit så. Men jaja, ni får stå ut.

Senaste månaden har varit skit, riktigt skit.. Så trött på att vakna varje morgon och känna att jag inte orkar med livet.

Inte så illa som det låter dock, har aldrig tänkt tanken att göra något åt det. 

 

Har varit på möte på skolan i skolan idag. Är rätt trött på det folket just nu. Men kändes idag som att man blev något mer hörd iaf. Så saker och ting kanske blir något bättre på den punkten.

 

Och nu sitter jag på mammas kontor och försöker hitta på något att göra. Måste hitta mer kaffe... 

Har tid attt sitta här i typ en och en halv timme, sen ska jag bege mig mot stationen och ta tåget mot Södertälje. Så  ikväll får jag träffa min fina pojke igen. Och jag kommer förhoppnigsvis få sova ordentligt för första gången på alltför länge haha.

 

 

Var konstigt nog på bra humör i morse. Kan ha varit för att jag fått sova iaf 2 timmar utan mardrömmar, eller så kunde det varit för att det verkade som om  vissa saker börjat gå åt rätt håll äntligen. Men mitt muntra humör sitter ju sällan i länge. Saker och ting började självklart gå åt helvete igen, och snart var allt precis som vanligt.

 

Sitter här nu och tänker på tok för mycket. Fryser och känner mig rätt..ömtålig. Känns som jag ska gå sönder så fort jag rör mig. Och jag känner mig faktiskt väldigt liten och klen.

Satt och kollade på supersize vs superskinny i morse. Haha jag förstår verkligen inte hur en liten dvärg på 40kg kan vara 2,5cm större runt midjan än mig. Orättvist, varför kan jag inte få ha en 40kgskropp? Varför ser jag inte så skör ut som jag känner mig?

 

Har tydligen fått en "akuttid" hos skolkuratorn på fredag också. Förstår inte hur det ska hjälpa faktiskt. Dessutom vågar jag ju inte prata med henne om allt, eftersom Alexandra avslöjade det mesta om bulimin för henne för ett par år sen. Vill inte att sånt ska dras upp igen.

Suck, orkar inte.

 

Förstår inte riktigt hur jag ska överleva denna veckan. Vill härifrån, vill till Robin. Vill få känna att livet är okej ett par dagar. 

 

Ska ut och rida häst nummer två nu iaf. Suck, hatar att inte kunna rida flera hästar direkt efter varandra utan att ryggen och nacken sviker mig.

 

House<3

 

Jävla skitdag. Varit inne på möte på skolan, träffat mentor+någon annan. Kan inte säga mycket mer än att jag är så förbannatjävlaäckeltrött på människor. Förstår inte att folk inte förstår hur jävla mycket jag verkligen försöker. 

Är så förbannat trött på att aldrig någonsin räcka till. Och jag är så inihelvete trött på människor över lag. Är trött på att vara rädd för folk. Går inte längre utanför ytterdörren om jag inte måste, och jag vågar knappt svara i telefonen. 

Och mest av allt är jag trött på att vara jag. Önskar jag kunde sluta vara det ibland..

 

På tal om något lite roligare så pratade jag med en gammal vän igår, en hemskt saknad vän. Väldigt skönt att ha någon att prata med, trots att det blir lite konstigt när man inte pratat på nästan 2 år.. Vi har bestämt oss att byta liv för ett tag, eftersom vi båda kan behöva lite omväxling. Dags att jag börjar lära mig lite om färg alltså.

 

Sitter just nu och kollar thinspovideor på youtube. Borde inte göra det. Känner mig så otroligt äcklig och misslyckad. Suck.

 

Kan någon se till att när jag vaknar i morgon, befinner jag mig i Rönninge? Vill bara få sova en hel natt utan att vakna 50 gånger med panikångest. Och jag vill slippa behöva vara ensam. 

Skulle verkligen behöva en paus från allt, få lite andrum.

 

Suck, hur kan det vara så jobbigt att överhuvudtaget bara finnas till?

 

 

Var iväg till någon sjukgymnast igår för att få min nacke kollad. Tyckte det kändes jättefånigt egentligen. Den är ju inte av, och vad gör man åt en nacke egentligen? Men jag var samtidigt så trött på att gå och ha ont hela tiden, utan att veta vad det var.

Antagligen har jag fått ett par muskelbristningar i nacken och halsmusklerna. Kanske inte jättekonstigt med tanke på smällen jag fick när jag åkte av.. Och tydligen tar en sånhär sak ungefär två månader att läka, så en månad till med detta alltså... Ska iaf köra på full dos ipren i drygt en vecka, och blir det inte bättre så får vi kolla vidare.

 

Blev faktiskt positivt överraskad av hur jag blev bemött osv också haha, hon jag träffade tog mig verkligen på allvar, och hon tyckte att en sånhär skada var hyfsad akut och att det var viktigt att göra något åt det. Har ju annars inte alltför många positiva erfarenheter av den svenska vården direkt.

 

 

Senare på eftermiddagen var någon soc-tant hemma hos oss. Pratade lite om skolan, mitt mående osv. Tycker sånt är skitjobbigt verkligen, jag pratar inte om sånt, speciellt inte med någon jag knappt känner. Det är för djupt rotat allting, och det är få personer jag litar tillräckligt på för att dela den biten..

Sen är det ju det här eviga tjatet om att jag äter för lite, och att jag inte kan ta ansvar för maten. Och jag vet själv att det inte är bra att äta 1-2 gånger per dag och äta i princip samma saker hela tiden. Men jag tycker det är bättre såhär än att jag börjar spy ordentligt igen, nu behåller jag iaf maten. Men jag är totalt livrädd för att förlora den här kontrollen, därför håller jag mig lite till samma saker. Det blir lite utav en trygghetszon på något sätt. 

 

Och det här att jag inte tar ansvar för maten... Blir bara så förbannat trött på folk som klagar på det här. För det första så har jag levt med en dålig relation till mat i snart 6 år. Jag har gått och nekat mig själv mat dag ut och dag in för att det inte ska gå över styr. För när det gör det finns det knappt något slut. Och om det är något som verkligen tar kraften ur en så är det att vara vaken halva nätterna och hetsäta/spy. Har vid ett par tillfällen däckat på golvet, bara för att kroppen blir helt slut. Och när man vaknar är man öm och svullen i hela kroppen, och hemskt uttorkad. Så egentligen är det inte konstigt att jag stannar i sängen halva dagen ibland.

För det andra så har allt detta lett till att jag inte känner hunger. Så hur ska man kunna ta ansvar för att man äter, om man inte vet om man är hungrig? Och börjar jag tänka för mycket på det, planera ordentligt osv, då går det över styr igen. 

 

 

Orkar inte skriva mer, men jobbigt var det. Satt och pratade i ca 2 timmar, och känner ändå att vi inte kom så mycket framåt. 

Och nu är jag trött och konstig efter att ha sovit hemskt dåligt inatt. Suck, orkar inte. Saknar pojken också, på tok för mycket.

Och här kommer lite bilder på Zingoalla! Tycker faktiskt min sits förbättrats mycket senaste tiden. Behöver fortfarande tänka på att sträcka på mig osv, men det är en klar förbättring mot hur det var innan jag fick ryggen fixad. Haha kunde faktiskt inte ens flytta hästarna ordentligt undan för vänsterskänkeln, för jag var så himla låst..

 

Hursomhelst, bilderna. Lite synd att det inte kom med någon där man tydligare ser bakbenen, med nya skydden osv. Men ja, fin är hon. Och det blir nog en smärre bildbomb iaf haha.

 

 

 Fortfarande Moa som tagit bilderna.

Var i Skåne förra helgen, på bröllop. Hade hoppats på att ha wifi där vi bodde, men hade givetvis inte det. Livet suger utan wifi.

 

Hursomhelst så överlevde jag helgen. Hann ångra att jag följde med sisådär 300 gånger. Kände mig ensam, ivägen, uttråkad och saknade hästarna massor. Avskyr ju verkligen såntdär. Känner mig ofta obekväm och osäker runt folk, och sen avskyr jag verkligen att äta bland folk. Men rätt nöjd med med att jag faktiskt överlevde. Förutom att syster körde en armbåge i min arm så jag hade ont i två dygn lol. Förtjänade det kanske dock.

 

I måndags kom Robin hit, åkte hem i lördags. Borde verkligen låsa in honom någonstans och kidnappa honom, så jag inte behöver vara utan honom. Han bor för långt bort :(

I tisdags var ju våran ettårsag också. Otroligt att han faktiskt stått ut med mig så länge... Hursomhelst, så var barnet gullig och lagade middag till oss. Pannkakor, och en halv miljon efterrätter hahaha... Jättecharmigt faktiskt.

 

I torsdags kom Moa hit också, och följde med till Floby med G & Z. Tredje gången Gustav var i ett ridhus, första gången i detta. Hade väl lite högre förväntningar på honom egentligen, han är ju så otroligt fin och okomplicerad att rida hemma, sen i ridhus så blir han ganska blockerad. Han liksom står där och vet inte riktigt vart han ska ta vägen. Och eftersom han är så blockerad går det ju inte att bara säga till honom heller, för man får liksom ingen kontakt. Det är bara att sitta där och lirka lite, och vänta ut honom.

Det är ju dock bara en fas han måste komma över, och jag är säker på att så fort alla spärrar släpper kommer det hända en hel del. Om ett par år tror jag han kommer bli riktigt fin. 

Men ska försöka ha med Zingoalla samtidigt nästa gång, se om det blir lite lättare då.

 

Zingoalla hoppade jag lite. Gud så fin hon är nu verkligen! Helt otroligt att kunna ha henna så lösgjord och fin även på hackamore. Sen har hon en sån härlig inställning till allt. Hon är väldigt känslig, och det gäller att man hela tiden stöttar henne lite, men hon vill verkligen få jobbet gjort.

 

Testade också ett par låga teknikskydd på henne, och jävlar i min låda haha. Hon hoppar så otroligt runt och väl, och med dom bakskydden behövde hindrena inte bli så jättehöga för att hon nästan skulle hoppa mig ur sadeln haha.

 

Hade upp en räcke-räcke kombination med tre galoppsprång mellan, och en serie med travbom-studs-studs-studs-två språng-kryssoxer. 

Räckena låg väl på ca en meter, och bakbomen på kryssoxern närmre 120 iaf på slutet. Z blev rätt trött på slutet, framförallt med teknikskydden som hon inte är van vid, och fick ta i lite mer än i normala fall. Men är iaf otroligt nöjd med henne, och det är verkligen kul att hon fortfarande utvecklas hela tiden.

 

 

Fredags var mer eller mindre en skitdag. Vaknade och började tänka på fel saker, tänkte och tänkte och tänkte, och till slut bröt jag ihop. Och när det där händer så sitter det i hela dagen, och det behövs inte mycket för att jag ska börja lipa igen. Kände mig urfånig. Fick prata ut lite med Robin på kvällen, och sen kändes det lite bättre. Måste nog börja prata lite oftare, blir så himla tungt till slut. Har fortfarande inte ringt kuratorn heller.....

 

Med min vanliga tur har jag också lyckats göra mig illa igen. Börjar bli riktigt trött på min nacke som gjort ont i snart två veckor. Borde kanske kolla upp det.. Har också ett märkligt mellanrum mellan två ryggkotor (lol?). Tror inte det ska vara så..

 

Lyckades för ovanlighetens skull somna strax efter 2 inatt, så har känt mig ovanligt utvilad faktiskt haha. Nästan 3 timmar mer sömn än jag i vanliga fall får. 

Ska sätta mig vid tvn nu, och se The Big Bang Theory + CSI Miami. Kanske borde försöka göra som igår också, och somna tidigt?

 

 

Blev väldigt mycket text nu... Orkar inte heller leta reda på någon roligt bild. Kan försöka lova lite bilder på hästarna imorgon, som Moa tog i torsdags. Hm...

 

God natt folk.

 

Ett år med världens finaste pojke, jag älskar dig <33

I brist på annat:

 

1. Jag dricker oboy när jag är stressad. Vet inte riktigt varför.

2. Jag har alltid haft hemskt svårt att sova, och det har bara blivit sämre med åren. Nu sover jag kanske 4-6 timmar per natt.

3. Jag avskyr folk som inte kan skilja på "juste" och "just det". Seriöst, skärp er.

4. Jag har växt drygt 2 cm senaste 5 åren. Känner mig som en dvärg ibland. 

5. Jag mår illa av att se hästar gå med huvudena i vädret, och jag hatar majoriteten av alla ponnyryttare för att dom rider förjävligt.

6. Jag skulle nog aldrig klara att leva med en mobil som inte har stegräknare. 

7. Jag har en mapp på datorn med drygt 1300 thinspobilder.

8. Jag tvättar händerna säkert 20 gånger om dagen.

9. Jag är rädd för att göra fel, och jag säger förlåt hela tiden.

10. Jag önskar att jag kunde ta ungefär 15 år av mitt liv och slänga i någon papperskorg, och bara glömma.

Länge sen....

 

Senaste veckan har varit bra, har haft världens finaste pojke här. Han är bäst verkligen. Tycker fortfarande det är konstigt att någon annan människa kan få mig att må bra. Kan tom sova med honom bredvid, och inte ligga vaken flera timmar eller vakna mitt i natten med panikångest. Jag är bara lugn när jag är med honom, och glad. Dessutom är det så skönt att inte behöva ha några hemligheter för en gångs skull. Han vet nog nästan allt om mig, och än har det inte skrämt iväg honom. 

 

Sen blir det som vanligt jättetomt när han åker. Vet inte riktigt var jag ska ta vägen, och jag ser inte fram emot att behöva sova själv.

 

 

Imorgon ska jag försöka få tag på kuratorn. Har mått för dåligt för att kunna prata med någon alls, har liksom bara stängt av senaste veckorna. Blir så trött på mig själv, på att jag är för feg att säga att jag behöver hjälp, på att jag aldrig blir riktigt arg. Jag stänger bara in allt. Men sanningen är jobbig. Hur säger man till någon egentligen, att personen i fråga faktiskt gör en illa, även om det inte är avsiktligt? Och varför är det så svårt att be någon hjälpa en, när dem ibland faktiskt verkar vilja hjälpa en? För att man inte fått hjälp innan? Eller för att jag är jag, och jag vill klara allt själv?

Jag klarar inte detta själv, det är något jag inser mer och mer varje dag. 

 

Men varför måste folk vara så jävla tröga? Varför kan dem inte se vad de gör mot mig? Är det verkligen så otydligt?

Varför kan ingen försöka göra något, istället för att bara fråga? Jag kan inte tvinga någon att hjälpa till. 

Vad spelar det för roll att man säger att man bryr sig, om jag ändå inte tror det är sant? 

 

Du gör mig illa. Även om det inte är meningen. Hur tydlig ska jag behöva vara?