Unbeaten

Relativt lugn helg. Har mest ägnat mig åt att städa rummet. Fast bara det tog ju sin tid. Skillnad blev det iaf, och golvet ser man. Har ju bytt säng också, så min stackars pojkvän inte behöver sova halvt på golvet haha.. Hemsk människa jag är.

 

 

 

Börjar bli rätt trött på mig själv nu verkligen. Är rätt långt ner, och ser ingenting om jag tittar upp. Vågar inte riktigt titta ordentligt heller. Det är så långt upp.

Vågar knappt försöka klätta längre, är för rädd för att falla ner igen.

 

Mina tankar skrämmer slag på mig själv. Vet ibland inte vem jag är längre. 

Jag har alltid varit så förbannat envis, alltid varit en fighter. Och jag har alltid gett mig fan på att jag ska klara allt. Att allt ska bli bra.

 

Så varför känns det som jag börjar ge upp?

 

Har haft mardrömmar hela natten, och vaknat flera gånger med hemska ångestattacker. Och ångesten har suttit i hela dagen. Är yr och illamående, och vill helst av allt bara göra mig själv illa. Riva sönder armarna, köra fingrarna i halsen eller vad som helst. Men jag vill samtidigt inte låta de där jävla hjärnspökena vinna.

Har fått klagomår hela dagen för att jag verkar sur och otrevlig. Önskar att så var fallet. Det är lättare att vara arg. Det mesta är lättare än att må såhär, än att vara såhär fruktansvärt ledsen.

Har börjat fundera på att försöka få någon typ av utredning gjord, och kanske en diagnos. Tror det skulle vara en lättnad för mig att veta att det inte är mig det är fel på, att det finns namn på sånthär, och att det finns andra som också är i samma sits.

Samtidigt är tanken på sätt och vis skrämmande. Är rädd för att få någon lapp klistrad i pannan, att någon inte ser mig pga detta. Fast detta är ju inte jag heller, det kan omöjligt vara det..

Är också rädd för hur folk skulle reagera. Får för mig att mamma skulle ta illa upp. Men hon förstår ju inte, ingen förstår. Och det begär jag inte. Men jag kan undra hur man skulle reagera om ens barn kom och sa: "mamma, jag tror det är något fel på mig."

Men det kanske är något fel på mig?

Har dessutom lyckats bli sjuk, IGEN. Förstår inte varför jag aldrig någonsin kan få må bra och ha en kropp som fungerar -.- Så jag har idag spenderat min tid nerbäddad framför tvn med feber och tyckt synd om mig själv.

Sitter just nu och är arg, ledsen, vilsen och helt förtvivlad. Tittar dessutom på videor som får mig att må ännu sämre. På något sätt är det dock rätt skönt att få ur sig allt, att erkänna att jag mår skit.

Pratade rätt mycket om detta senast jag var hos kuratorn. Att jag mår så svinigt dåligt, men förnekar det. Jag går och tänker på allt så himla mycket. Men istället för att ta itu med problemen så skjuter jag liksom undan allt. Låtsas som om de inte finns. Försöker vara glad, även fast jag egentligen inte är det. Och till slut blir det för mycket. Det blir fullt, det svämmar över. Minsta lilla negativa tanke kan göra att allt bara brister, och helt plötsligt blir jag bara förbannad. Arg på mig själv, arg på alla människor som inte förstår, arg på hela världen. Kan vara så riktigt arg ett tag, sen går det över till ledsamhet. Kan ligga i flera timmar och gråta och skrika i ren panik. Skillnaden när jag är ledsen är dessutom att allt då riktas tillbaka, mot mig. Det är bara mig jag är besviken på. Det är också då det är så lätt att tappa kontrollen, att göra illa denna person. Jag. Har hållt mig undan från det flera månader, men varje gång blir svårare.

Allt detta har mycket att göra med att jag förtränger allting, att jag aldrig pratar med någon. Jag vågar helt enkelt inte prata med folk. Inte ens vänner eller föräldrar. Jag är rädd för att lägga över saker på andra, att ha någon annan som dömer min situation, mina problem. Jag vill inte att folk ska veta att dessa problem existerar. Jag vill kunna lösa allt själv. Men detta kan jag inte lösa själv, och det knäcker mig.

Jag lever kvar i samma misär som jag gjorde för fleraflera år sen. Och jag vet inte hur jag ska bearbeta det längre. Så jag fortsätter förneka.

Jag är snart 18, men ingenting har förändrats sen jag var 12. Jag står kvar på samma ruta.

Enda skillnaden är att jag nu vill härifrån. Jag vill må bra. Men jag vet inte hur man gör. Jag tar mig inte dit själv. Och jag har glömt hur man litar på dom man gått igenom detta helvete med, dom man borde kunna lita på.

Börjar bli rätt jobbigt hos Therese också. Inte på det sättet att jag inte trivs, men jag känner mig liksom inte bra nog. Känner mig rentav värdelös. Mycket har blivit värre efter det med Denzel förra veckan. Har gått igenom det en miljon gånger i huvudet, och kan verkligen inte komma på något jag kunde gjort annorlunda. Ändå känns det som jag borde gjort det.

Suck, mitt självförtroende är verkligen sämst. Men jag antar att om man får höra något tillräckligt många gånger, så tror man på det till slut. Till slut tror man dem som säger att man är dålig.

Det enda jag nånsin känt att jag behärskar är hästar. Då kunde de inte trycka ner mig längre.

Trots att dessa människor inte finns i mitt liv längre, så finns fortfarande mycket av det de sa kvar i huvudet på mig. Och jag tror fortfarande på dem ibland. Trots att de inte trycker ner mig längre, så gör jag det.

Sen Uddetorp har jag börjat tvivla på allt med hästarna också. Ibland känns det inte som att jag är bra på det heller. Hela situationen där blev så jobbig att jag började trycka ner mig själv igen. Jag sitter inte längre upp på en häst och tänker "detta fixar jag". Nu sitter jag istället och är livrädd för att göra något fel.

Det var ju även när jag bodde på Uddetorp som äckel-Monica talade om för mig hur otroligt bortskämd och dålig jag var, för att uttrycka det milt. Dummaste människa jag någonsin träffat. Men jag tog ändå åt mig.

Behövde få detta ur huvudet. Tvingar ingen att läsa.

Men kommer jag nånsin vara nöjd? Kommer jag nånsin räcka till i alla fall?

Kan någon vara snäll och slå mig hårt i huvudet, och tala om för mig att det är något allvarligt fel på mig?

Blä, får inte må så här.

Dumma jävla jag.

Ska sätta mig och lyssna lite på La Dispute nu, och försöka samla tankarna.

Jag tycker aldrig nånsin synd om mig själv. Aldrig. Även när allt är skit, så intalar jag mig själv att det är vad jag förtjänar.

Jag vet att det jag gör inte är okej. Men jag har gjort det i år och år och år... Det är det enda sättet jag lärt mig att hantera saker och ting på. Jag tar ut det över mig själv, gör illa mig själv. På det sättet tror jag att jag inte behöver göra andra illa. Jag vet att jag gör det i alla fall. Men jag vet ingen annan lösning. Vågar inte prata med folk heller. För all skit jag har i mitt huvud är mitt eget helvete, och jag vill inte att någon ska behöva ta del av det. Jag är livrädd att jag ska förlora de som jag håller kärt, att de ska försvinna från mig för att jag har svårt att öppna mig om såna saker. Men jag är rädd att om jag gör det, så har jag sönder dem i stället.

För 4 år sen trodde jag att detta skulle bli vändningen. Men det känns som vi bara förlorat varandra mer och mer bara. Jag vill ha dig tillbaka. Jag är trött på att vi ska göra varandra mer illa. Jag vill släppa in dig. Jag vill kunna prata med dig. Jag vill ha din hjälp.

Vill inte vara här längre.

När jag äntligen trodde det skulle bli bättre. Så fan heller.

Slutar snart bry mig.

Vill inte längre.

Vill inte leva.

Inte idag.

Ta mig härifrån.

Jag försöker blockera allt. Vet inte om det är bra eller dåligt egentligen. Känns som en mycket av tankarna tillhör någon annan. Dom finns liksom där, utan att jag ber dom att vara där.

Tänker gå och lägga mig nu. Så slipper jag höra skiten längre. Hoppas jag får sova i alla fall några timmar utan att vakna med ångestattacker. Men det kanske är för mycket att hoppas på.

Ett stycke ur världens bästa låt, av typ världens bästa band. Galet vad bra dom är.

Suck, nu vet jag snart inte hur mycket mer jag orkar. Vet inte vart jag ska ta vägen, eller vad jag ska göra.

Vill inte vara jag. Vill inte vara här. Vill inte vara ensam med mig själv.

Men jag vågar knappt släppa in någon heller. Vågar inte berätta hur jag egentligen känner.

För jag litar inte på folk. Folk sviker. Folk gör en illa. Jag har fått lära mig det.

Men just nu tycker jag inte det är så konstigt egentligen. Just nu vill jag också göra mig illa.

Minns inte hur många gånger jag dragit knivbladet över armen. Hur många gånger jag stoppat fingrarna i halsen.

Just nu vill jag nästan göra det igen.

För det är så mycket lättare att göra illa sig själv, än att låta någon annan göra det.

Samtidigt så vill jag inte. Jag vill inte leva så längre.

För att leva med den mängden självhat är hemskt.

Men jag har glömt hur man tycker om sig själv.

Behöver någon här just nu. Någon jag vågar lita på. Någon jag vågar tycka om. Någon som kan få det att verka möjligt att tycka om mig.

Önskar jag bodde närmare Stockholm.

Känns som jag går och stänger inne alla tankar och känslor under dagen, typ blockerar dom. Och sen kommer allt liksom tillbaka när jag sover. Har alltid haft problem med sömnen, men nu är det verkligen hemskt. Dessutom vaknar jag flera gånger nästan varje natt, ofta med panikångest. Suck, orkar inte.

Vill ut och springa just nu. Vill känna hur knäna börjar ge vika, hur det känns som om de ska gå sönder. Vill känna hur lungorna svider när de inte orkar mer.

Just nu vill jag slå mig själv sönder och samman. För jag orkar inte med allt som finns i mitt huvud.

Vill ha någon här, som kan få allt att verka vettigt.

Suck, jag som precis hade börjat få ordning på allt kaos, alla tankar, alla känslor. Jag som precis börjat blicka framåt igen. Nu går jag runt och är helt tom. Tänker inget. Känner inget. Vill inget. Och när jag väl känner något är det bara ångest. Allt känns så hopplöst just nu.

Jag föll verkligen rejält under den korta visiten i värmland. Fan vad jag föll. Och fan vad ont det gjorde.

Jag är trött på att hålla käften. Jag är trött på att låtsas som om allt är bra. Att jag är glad.

Jag är trött på att hålla käften. För jag vill helst bara skrika. Skrika att allt inte alls är bra. Att jag inte alls är glad.

Men jag tror mina skrik bara skulle falla på döva öron. Du skulle inte lyssna i alla fall.

Trött på att vara begränsad pga att folk inte stöttar mig.

Ska försöka använda bloggen mer, för min egen skull. Har så himla mycket tankar i mitt huvud som jag måste försöka få ur mig.

Men nu ska jag försöka pallra mig ut och rida två galna hästar.

Vad spelar det för roll, när jag inte kommer någonstans?

Jag står kvar på samma plats, och jag kommer inte vidare.

Inte utan din hjälp.

Jag klarar inte detta själv, förstå det.

Tiden rinner ut, och jag är rädd att jag snart inte får fler chanser.

Jag är rädd att jag aldrig kommer få leva, på riktigt, det liv jag vill leva.