Unbeaten

Jag tycker aldrig nånsin synd om mig själv. Aldrig. Även när allt är skit, så intalar jag mig själv att det är vad jag förtjänar.

Jag vet att det jag gör inte är okej. Men jag har gjort det i år och år och år... Det är det enda sättet jag lärt mig att hantera saker och ting på. Jag tar ut det över mig själv, gör illa mig själv. På det sättet tror jag att jag inte behöver göra andra illa. Jag vet att jag gör det i alla fall. Men jag vet ingen annan lösning. Vågar inte prata med folk heller. För all skit jag har i mitt huvud är mitt eget helvete, och jag vill inte att någon ska behöva ta del av det. Jag är livrädd att jag ska förlora de som jag håller kärt, att de ska försvinna från mig för att jag har svårt att öppna mig om såna saker. Men jag är rädd att om jag gör det, så har jag sönder dem i stället.

För 4 år sen trodde jag att detta skulle bli vändningen. Men det känns som vi bara förlorat varandra mer och mer bara. Jag vill ha dig tillbaka. Jag är trött på att vi ska göra varandra mer illa. Jag vill släppa in dig. Jag vill kunna prata med dig. Jag vill ha din hjälp.