Unbeaten

Relativt lugn helg. Har mest ägnat mig åt att städa rummet. Fast bara det tog ju sin tid. Skillnad blev det iaf, och golvet ser man. Har ju bytt säng också, så min stackars pojkvän inte behöver sova halvt på golvet haha.. Hemsk människa jag är.

 

 

 

Börjar bli rätt trött på mig själv nu verkligen. Är rätt långt ner, och ser ingenting om jag tittar upp. Vågar inte riktigt titta ordentligt heller. Det är så långt upp.

Vågar knappt försöka klätta längre, är för rädd för att falla ner igen.

 

Mina tankar skrämmer slag på mig själv. Vet ibland inte vem jag är längre. 

Jag har alltid varit så förbannat envis, alltid varit en fighter. Och jag har alltid gett mig fan på att jag ska klara allt. Att allt ska bli bra.

 

Så varför känns det som jag börjar ge upp?

 

Träningen i onsdags gick helt okej tycker jag. Red lite slarvigt i början, blev rätt arg på mig själv där. Men det blev bättre, och Zingoalla hoppade fint. Märks ju att hon är otroligt välriden på marken nu, rätt kul faktiskt. 

Sen tyckte jag kanske att Sonja var på gränsen till för snäll faktiskt. Men det är svårt att säga efter att bara ha tränat för henne en gång haha. Jaja, blir nog bra.

 

Igår var jag själv hos Therese också. Rätt skönt att det bara är 6 hästar kvar där då haha, istället för 16... Fixade klart stallet och red Lightness en sväng. Värmde upp på vägarna och red sen igenom henne lite i alla gångarter på banan. Fina häst. Haha blir alltid så glad av henne, hon är lite speciell (men det är väl de flesta Briarston haha?), men hon har så rolig personlighet. Sen är hon kanske inte riktigt där jag skulle vilja ha henne ridmässigt. Hon är väldigt lydig,  men kanske inte så känslig och kvick i kroppen som jag vill. Men det är ju ganska självklart att en 7-åring på närmre 175 behöver mer tid på sig att bli "klar i kroppen" haha. Men det är detta jag gillar med Lightness, att hon inte är en "färdig" häst. Och det finns så mycket man kan plocka fram i henne. 

Önskar att jag hade plats och pengar, hade snott henne i en nafs då.

 

Åker mot Häggsjö's om knappt en timme, prova på specialidrotten. Ska bli intressant att se hur Sonja är att träna för. Kan dock inte påstå att jag är så jättepepp på något just nu, vill mest bara gå och lägga mig under ett täcke och slippa se världen. Ingenting är roligt längre.

Känns som jag borde en anonym gnällblogg eller något, bara för att nära och kära ska slippa läsa om hur skit allt egentligen är. Och för min egen skull så känner jag att jag behöver få ventilera lite, för annars blir det så jävla mycket i huvudet på mig att ångesten blir för stor. Och enda sättet jag klarar av att hantera det då blir att göra mig själv illa, och jag klarar inte det länge. Det räcker nu.

 

Suck. Orkar inte allt. 

Jaja, ska bli skönt att få komma iväg en liten stund och koncentrera sig på annat iaf.

 

Hörs sen kanske.

Internet fungerar som det ska nu igen, har dock inte orkar skriva något här, så jag antar att detta kommer bli en halv novell igen haha....

 

Var inne på skolan två dagar förra veckan. Blev verkligen påmind om varför jag hatat att gå i skolan så mycket. Förstår ärligt talat inte hur jag lyckades ta mig igenom alla de där åren. För den där halvtimmen-timmen av ångest varje morgon är hemsk verkligen. Spelar ingen roll hur länge jag plattar håret, hur mycket jag faktiskt försöker sminka mig, eller hur många minuter jag står framför spegeln, anstränger mig med kläder, och försöker få min äckliga kropp att se mindre äcklig ut. Jag är fortfarande för ful för att egentligen få vistas bland folk. 

Vet inte hur många gånger jag var nära på att bryta ihop nu senast. 

 

Och så här är det varje gång jag ska någonstans, men det har nästan alltid varit värst när det gäller skolan. Låter som en riktig skitsak, och det är det ju egentligen. Men för mig är det en liten skitsak som bara spårat ur totalt. Och jag klarar verkligen inte av den miljön längre, klarar inte av att vara instängd innanför väggar med en massa folk runt omkring mig. För jag är så jävla rädd för majoriteten av alla människor.

 

På fredagkvällen kom Robin med tåget. Resten av folket skulle till Skåne lördag-söndag, och jag litar inte på mig själv tillräckligt mycket för att vara ensam hemma så länge, så han var snäll och höll mig sällskap. 

Ingenting är ju någonsin problemfritt, men med honom är allt faktiskt mycket lättare. Jag är inte så rädd för allt då, och jag tycker ibland nästan om personen jag själv är när jag är med honom. Den där glada tjejen, som andra kanske ser ibland, men som jag inte känner så bra. 

Sen är det vissa saker jag önskar att jag inte gjort, som jag vet att han inte var alltför glad över. Förstår ibland inte hur han står ut med mig faktiskt.. Fin pojke jag har. För fin.

 

Hade tänkt att jag skulle börja klippa lite hästar förra veckan också, men det tyckte inte klippmaskinen. Hemskt frustrerande. Hann klippa en liten ruta på Zingoallas bog, kanske en kvardratdm. Fruktansvärt fult haha :((

Lyckades dock få ordning på det i fredags. Bytte någon saksak och helt plötsligt fungerade det haha. Såå panikklippte Zingoalla på kvällen. Inte mitt bästa verk kanske, skären behöver slipas lite och jag orkade inte vara riktigt så petig som jag annars är, inte när klockan började närma sig midnatt iaf..

 

Lyckades somna strax innan 5 tror jag, och gick upp vid 6 för att hinna klippa klart innan tävling. Lustigt nog fick jag faktiskt klippa hela öronen utan några som helsta protester! Hon som annars brukar bli lite halvt panikslagen bara man ens tänker tanken, stod nu bara där helt obekymrat och såg söt ut. Tog tom av grimman och hängde den runt halsen..

 

Tävlingen gick dock åt skogen.. Tycker dom var otroligt dåliga på att ropa upp vem som fick komma in på framhoppningen, och man hade svårt att hålla koll från framridningen. Så han bara hoppa lilla innan jag var tvungen att gå in på banan. Och Zingoalla behöver ofta lite tid på sig, och behöver få några bra språng i kroppen. Så med sämsta möjliga förutsättningarna gick jag iaf in på banan, och Zingoalla blev självklart jättespänd när hindrena plötsligt var mer än dubbelt så höga. Höjden är ju verkligen inga problem, men när hon blir så spänd så tappar hon ju bjudningen och står emot väldigt mycket, och då är det svårt att se några avstånd alls. Är det ett litet sockerbitshinder på 50cm så går det ju att tvinga henne över, men har man en hyfsat maxad oxer på 110 framför sig så går det ju inte att rida på ett avstånd som inte finns. Och Zingoalla är ingen stopper egentligen, så hon blir ju stressad själv också.

 

Gick in på framhoppningen efteråt dock, bara för att få hoppa några språng istället för att åka hem och inte få ut något alls av dagen.

Men besviken var jag, vilken jag aldrig brukar vara annars. Brukar annars vara bra på att se vad som kan förbättras, och träna på det. Men nu kände jag att felet inte låg i ridningen, och inte heller så att hästen gör fel (hade hon hoppat av i det läget hade de kanske fått hämta mig med ambulans, hm). Utan felet låg ju nu i att Z var dåligt förberedd. Och det är jobbigare, för jag gillar inte att inte kunna påverka allt. Men jaja, bara att glömma det och gå vidare.

 

Haha sen var ju Zingoalla så fruktansvärt söt när jag skulle bara ta av henne grejerna och åka hem; mamma ville ha äpple, och det ville Zingoalla också ha. Och jag har lärt henne att hon får godis om hon pussas. Så hon stod med mulen tryckt mot mammas ansikte och var söt ändå tills vi åkte hem i princip hahaha. Knäpphäst.

 

Sen måste jag bara få säga att jag längtar så tills jag börjar tävla storhäst. Är så trött på alla äckliga jävla ponnyungar som bara sitter och sparkar runt sina stackars djur med vidriga pessoabett i käften och huvuden i vädret. Otroligt att ponnyerna håller..

 

 

Idag har jag haft det hyfsat lugnt och lagom tråkigt. Tog lite sovmorgon i morse efter gårdagen haha. Välbehövt. Måste försöka göra något åt det här med sömnen alltså.. Behöver Robin här oftare :(

Ska lägga mig och se på film nu, kanske är duktig och pluggar lite matte samtidigt. 

 

Såå, här har ni eran novell haha..