Equally cursed and blessed.
Alltså, vårat internet kan gå och ta sig någonstans just nu. Hatar att det knappt går att öppna en sidjävel utan att skiten fuckar upp sig.
Glad tjej här osv.
Förra helgen var dock hur bra som helst. Inte så konstigt kanske, men ändå konstigt. Min pojke är otroligt fin faktiskt. Väldigt konstigt att någon som han kan tycka om mig.
Det är också konstigt att jag vågar tycka om någon så mycket. För ett par år sen hade jag lovat mig själv att aldrig göra det igen, för att slippa gå sönder så igen.
Men konstigt nog har jag aldrig känt mig så hel, eller så trygg, som jag gör med Robin. Så fort han är nära så känns allt okej, jag är inte rädd längre. Så himla skönt att inte behöva ha några hemligheter heller.
En annan konstig sak är ju det här med sömnen. Jag sover i vanliga fall kanske 3-4 timmar per natt, somnar sällan innan kl 3. Sen drömmer jag ofta konstigt, och vaknar iaf 2 gånger per natt, ibland med panikångest. Men, bredvid Robin sover jag som ett litet barn haha. Ingen ångest, och inga mardrömmar.
Borde ha stannat hos honom faktiskt.
Hemma igen är allt skit. Inte på det viset att det är dåligt hemma, utan det är bara jobbigt att må så här dåligt och då vara hemma och gå runt i samma hjulspår hela tiden. För ju mer man går runt, desto mer sjunker man, desto sämre mår man, och desto svårare blir det att bryta mönstret.
Ibland önskar jag att livet hade en pausknapp. Det mesta suger just nu.
I torsdags slängde jag mig iväg på cykeln till Alexandra. Mådde så jävla dåligt och var riktigt rädd för mig själv. Så jag drog dit och pratade av mig lite. Skäms lite över hur mycket skit hon har fått stå ut med pga mig, fina vän.
I onsdags, tror jag det var, var jag i Ulricehamn och röntgade min dumma nacke. Har ju fått höra att det antagligen bara är musklerna som fått stryk, men jag ville ändå ha den röntgad. För jag tycker faktiskt det är dumt att anta något genom att bara känna på nacken, axlar, osv. För med tanke på att något av det värsta jag vet är när folk överhuvudtaget petar på mig, så är det inte så konstigt att jag är "spänd".
Såå, nu hoppas jag att skiten är av på ett par ställen, så jag slipper känna mig som en fjolla för att jag gnäller så.
I måndags blev hästarna vaccinerade också. Tror Zingoalla överreagerade lite på stelkrampssprutan. Om jag inte har helt fel så har hon gjort det tidigare hos Frida? Så när jag tog in henne på kvällen var hon jättehängig, fick gå och hämta henne i hagen, och hon står annars alltid vid grinden och väntar på att få komma in. Sen ville hon inte alls äta? Och om Zingoalla matstrejkar har man rätt att bli orolig...
Lyckades efter en del om och men få i henne mat, genom att hänga upp ett hönät. Hon ville absolut inte äta höet från golvet. Usch, var verkligen inte samma häst.. Hon står annars alltid med huvudet över boxdörren och kollar läget, och blir hon uttråkad eller bara vill ha uppmärksamhet så står hon och sparkar. Inget sånt alls nu. Stod med huvudet in mot väggen och bara hängde med halsen.
Men ja, antagligen blev hon väldigt öm och stel i halsen, och det gick över till slut. I torsdags började hon piggna till lite igen, och när jag gick ut på morgonen möttes jag av en Zingoalla som stod med spetsade öron och ville ha mat.
Var ute och joggade henne lite i skogen idag, och hon kändes fräsch. Dock har hon tappat otroligt mycket på knappt en vecka? Hon har sett väldigt trött ut i musklerna sen i måndags, och det är som det mesta bara runnit av henne. Blir så ledsen...
Så kommer få jobba en del för att få tillbaka den där fantastiska känslan man fick av att sitta på hennes rygg innan.
Wall of text osv. Hade cp-internet velat logga in och skriva här innan hade det inte blivit så. Men jaja, ni får stå ut.
But I haven't missed you yet.
Why do I love you?
