I'm writing down what I cannot see.
Jag är så trött på folk som ligger och tycker synd om sig själva, och som fäller krokben på alla som försöker gå förbi. Jag erkänner att jag mår skit, att jag inte tycker jag förtjänar detta, men jag trycker fan inte ner folk för det genom att säga att livet är skit, orättvist, att andra har det så mycket bättre, att andra har mer möjligheter att leva som dom vill, än vad jag har. Åt helvete med allt sånt.
"Vi har inte dom möjligheterna". Bullshit. Möjligheter, tillgångar, whatever, är inget man har, det är något man skapar. Det enda som står i vägen för att man ska kunna göra något, är en själv. Oavsett vad.
Allt det vi har framför oss är en bild utav det vi har i huvudet. Ser du dig själv som ensam, fattig, olycklig, så klart som fan att du är det.
Vänd ditt jävla liv om. Eller gör inget alls. För det är bara du som kan ändra på det. Ingen annan.
This is suicide season.
Varit iväg hos Moa ett par dagar. Moa är bra. En av de få personer jag litar på, som jag känner att jag kan vara mig själv med. Så jag har mestadels mått rätt bra de senaste dagarna faktiskt. Var en snabbis på Liseberg igås. Blä för att äta ute alltså.. Hatar att äta bland folk verkligen. Hatarhatarhatar.
Nu är jag hemma, och mår sådär. Så trött på en del folk. Trött på att vara jag. Dessutom håller min jävlafkingäckelrygg på och pekar finger åt mig. Trots bedövningssalvasaksak, och antiajajtabletter. Jävla skit.
Tänker gå och lägga mig och se på någon film nu, igen. Och typ dö lite. Bokstavligen.
Mår nog bättre till helgen om jag får lite sällskap. Hoppas det.
This might be the time to break down.
Jag skäms över hur lite jag faktiskt gjort senaste tiden. Men jag orkar verkligen inte någonting just nu. Jag vill inte göra någonting heller.
Suck, jag som precis hade börjat få ordning på allt kaos, alla tankar, alla känslor. Jag som precis börjat blicka framåt igen. Nu går jag runt och är helt tom. Tänker inget. Känner inget. Vill inget. Och när jag väl känner något är det bara ångest. Allt känns så hopplöst just nu.
Jag föll verkligen rejält under den korta visiten i värmland. Fan vad jag föll. Och fan vad ont det gjorde.
Jag är trött på att hålla käften. Jag är trött på att låtsas som om allt är bra. Att jag är glad.
Jag är trött på att hålla käften. För jag vill helst bara skrika. Skrika att allt inte alls är bra. Att jag inte alls är glad.
Men jag tror mina skrik bara skulle falla på döva öron. Du skulle inte lyssna i alla fall.
It's cute in a way, till you cannot speak.
Har nyss tagit in två dyngsura hästar. Stackars Zingoalla tyckte inte alls om regnet, stod och frös jättemycket, trots täcke :( Gustav var rätt blöt och kall också, men han är alltid glad iaf haha.. Prince har det nog rätt bra egentligen som fått stå inne pga ett fult sår på bogen som måste läka. Fast han är ju allt annat än nöjd just nu, stackarn.
Och i brist på annat att göra så tänker jag sätta mig och se på Remember Me. Älskar den filmen. Så tragisk, och samtidigt så vacker.
Sen måste jag nog ut och göra något, känner mig så lat och dålig :((
There must be something more.
Ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket bättre vissa saker vore om jag inte fanns. De senaste dagarna har varit som en känslomässig bergochdalbana. Ångesten har aldrig varit långt borta och några gånger tog den bara övertaget. Jag hatar det här. Känner mig som världens sämsta människa.
Ibland vill jag bara försvinna.
Han somnade bakom
sina nya solglasögon
och han drömde att han inte behövde nån
och när han vakna
satt en lapp i hans panna
"Nu vet du allt om ingenting, din jävla sopa"
sina nya solglasögon
och han drömde att han inte behövde nån
och när han vakna
satt en lapp i hans panna
"Nu vet du allt om ingenting, din jävla sopa"
