Unbeaten

Relativt lugn helg. Har mest ägnat mig åt att städa rummet. Fast bara det tog ju sin tid. Skillnad blev det iaf, och golvet ser man. Har ju bytt säng också, så min stackars pojkvän inte behöver sova halvt på golvet haha.. Hemsk människa jag är.

 

 

 

Börjar bli rätt trött på mig själv nu verkligen. Är rätt långt ner, och ser ingenting om jag tittar upp. Vågar inte riktigt titta ordentligt heller. Det är så långt upp.

Vågar knappt försöka klätta längre, är för rädd för att falla ner igen.

 

Mina tankar skrämmer slag på mig själv. Vet ibland inte vem jag är längre. 

Jag har alltid varit så förbannat envis, alltid varit en fighter. Och jag har alltid gett mig fan på att jag ska klara allt. Att allt ska bli bra.

 

Så varför känns det som jag börjar ge upp?