Unbeaten

Trivs rätt bra på praktiken faktiskt. Har ju egentligen svårt för att jobba åt någon, men det funkar rätt bra med Therese. Inte så mycket krav, och det känns som jag behövs.

När jag kommer hem tar motivationen slut dock. Vet inte riktigt vad som händer med mig, men allt känns inte lika viktigt längre. Vet inte hur många gånger jag hinner krasha under en eftermiddag. Dåligt faktiskt. Tvingar iaf ut mig själv och motionera de hästar som behöver det. Känns så fel. Det är ju detta som gör mig lycklig? Varför är det helt plötsligt ett tvång?

Pratar knappt med någon nuförtiden heller. Vet inte varför riktigt. Har liksom låst in mig lite. Känns som det är bäst att låta folk vara. Känns som jag gör mer skada än nytta. Samtidigt så är jag nog rädd för att folk ska se rakt igenom mig. För att någon ska se hur tom jag är just nu.

Försöker att hålla mig sysselsatt. Därför har helgen varit riktigt jobbig. Har inte haft tillräckligt att göra. Blir för mycket tid över till att tänka då. Alla mina tankar skrämmer mig, och de är jobbiga, obehagliga, att lyssna på.

Känns som jag är på väg neråt igen. Och jag orkar inte ens bry mig.