Unbeaten

Har haft mardrömmar hela natten, och vaknat flera gånger med hemska ångestattacker. Och ångesten har suttit i hela dagen. Är yr och illamående, och vill helst av allt bara göra mig själv illa. Riva sönder armarna, köra fingrarna i halsen eller vad som helst. Men jag vill samtidigt inte låta de där jävla hjärnspökena vinna.

Har fått klagomår hela dagen för att jag verkar sur och otrevlig. Önskar att så var fallet. Det är lättare att vara arg. Det mesta är lättare än att må såhär, än att vara såhär fruktansvärt ledsen.

Har börjat fundera på att försöka få någon typ av utredning gjord, och kanske en diagnos. Tror det skulle vara en lättnad för mig att veta att det inte är mig det är fel på, att det finns namn på sånthär, och att det finns andra som också är i samma sits.

Samtidigt är tanken på sätt och vis skrämmande. Är rädd för att få någon lapp klistrad i pannan, att någon inte ser mig pga detta. Fast detta är ju inte jag heller, det kan omöjligt vara det..

Är också rädd för hur folk skulle reagera. Får för mig att mamma skulle ta illa upp. Men hon förstår ju inte, ingen förstår. Och det begär jag inte. Men jag kan undra hur man skulle reagera om ens barn kom och sa: "mamma, jag tror det är något fel på mig."

Men det kanske är något fel på mig?