Unbeaten

Har dessutom lyckats bli sjuk, IGEN. Förstår inte varför jag aldrig någonsin kan få må bra och ha en kropp som fungerar -.- Så jag har idag spenderat min tid nerbäddad framför tvn med feber och tyckt synd om mig själv.

Sitter just nu och är arg, ledsen, vilsen och helt förtvivlad. Tittar dessutom på videor som får mig att må ännu sämre. På något sätt är det dock rätt skönt att få ur sig allt, att erkänna att jag mår skit.

Pratade rätt mycket om detta senast jag var hos kuratorn. Att jag mår så svinigt dåligt, men förnekar det. Jag går och tänker på allt så himla mycket. Men istället för att ta itu med problemen så skjuter jag liksom undan allt. Låtsas som om de inte finns. Försöker vara glad, även fast jag egentligen inte är det. Och till slut blir det för mycket. Det blir fullt, det svämmar över. Minsta lilla negativa tanke kan göra att allt bara brister, och helt plötsligt blir jag bara förbannad. Arg på mig själv, arg på alla människor som inte förstår, arg på hela världen. Kan vara så riktigt arg ett tag, sen går det över till ledsamhet. Kan ligga i flera timmar och gråta och skrika i ren panik. Skillnaden när jag är ledsen är dessutom att allt då riktas tillbaka, mot mig. Det är bara mig jag är besviken på. Det är också då det är så lätt att tappa kontrollen, att göra illa denna person. Jag. Har hållt mig undan från det flera månader, men varje gång blir svårare.

Allt detta har mycket att göra med att jag förtränger allting, att jag aldrig pratar med någon. Jag vågar helt enkelt inte prata med folk. Inte ens vänner eller föräldrar. Jag är rädd för att lägga över saker på andra, att ha någon annan som dömer min situation, mina problem. Jag vill inte att folk ska veta att dessa problem existerar. Jag vill kunna lösa allt själv. Men detta kan jag inte lösa själv, och det knäcker mig.

Jag lever kvar i samma misär som jag gjorde för fleraflera år sen. Och jag vet inte hur jag ska bearbeta det längre. Så jag fortsätter förneka.

Jag är snart 18, men ingenting har förändrats sen jag var 12. Jag står kvar på samma ruta.

Enda skillnaden är att jag nu vill härifrån. Jag vill må bra. Men jag vet inte hur man gör. Jag tar mig inte dit själv. Och jag har glömt hur man litar på dom man gått igenom detta helvete med, dom man borde kunna lita på.