Unbeaten

Länge sen....

 

Senaste veckan har varit bra, har haft världens finaste pojke här. Han är bäst verkligen. Tycker fortfarande det är konstigt att någon annan människa kan få mig att må bra. Kan tom sova med honom bredvid, och inte ligga vaken flera timmar eller vakna mitt i natten med panikångest. Jag är bara lugn när jag är med honom, och glad. Dessutom är det så skönt att inte behöva ha några hemligheter för en gångs skull. Han vet nog nästan allt om mig, och än har det inte skrämt iväg honom. 

 

Sen blir det som vanligt jättetomt när han åker. Vet inte riktigt var jag ska ta vägen, och jag ser inte fram emot att behöva sova själv.

 

 

Imorgon ska jag försöka få tag på kuratorn. Har mått för dåligt för att kunna prata med någon alls, har liksom bara stängt av senaste veckorna. Blir så trött på mig själv, på att jag är för feg att säga att jag behöver hjälp, på att jag aldrig blir riktigt arg. Jag stänger bara in allt. Men sanningen är jobbig. Hur säger man till någon egentligen, att personen i fråga faktiskt gör en illa, även om det inte är avsiktligt? Och varför är det så svårt att be någon hjälpa en, när dem ibland faktiskt verkar vilja hjälpa en? För att man inte fått hjälp innan? Eller för att jag är jag, och jag vill klara allt själv?

Jag klarar inte detta själv, det är något jag inser mer och mer varje dag. 

 

Men varför måste folk vara så jävla tröga? Varför kan dem inte se vad de gör mot mig? Är det verkligen så otydligt?

Varför kan ingen försöka göra något, istället för att bara fråga? Jag kan inte tvinga någon att hjälpa till. 

Vad spelar det för roll att man säger att man bryr sig, om jag ändå inte tror det är sant? 

 

Du gör mig illa. Även om det inte är meningen. Hur tydlig ska jag behöva vara?