Unbeaten

Var iväg till någon sjukgymnast igår för att få min nacke kollad. Tyckte det kändes jättefånigt egentligen. Den är ju inte av, och vad gör man åt en nacke egentligen? Men jag var samtidigt så trött på att gå och ha ont hela tiden, utan att veta vad det var.

Antagligen har jag fått ett par muskelbristningar i nacken och halsmusklerna. Kanske inte jättekonstigt med tanke på smällen jag fick när jag åkte av.. Och tydligen tar en sånhär sak ungefär två månader att läka, så en månad till med detta alltså... Ska iaf köra på full dos ipren i drygt en vecka, och blir det inte bättre så får vi kolla vidare.

 

Blev faktiskt positivt överraskad av hur jag blev bemött osv också haha, hon jag träffade tog mig verkligen på allvar, och hon tyckte att en sånhär skada var hyfsad akut och att det var viktigt att göra något åt det. Har ju annars inte alltför många positiva erfarenheter av den svenska vården direkt.

 

 

Senare på eftermiddagen var någon soc-tant hemma hos oss. Pratade lite om skolan, mitt mående osv. Tycker sånt är skitjobbigt verkligen, jag pratar inte om sånt, speciellt inte med någon jag knappt känner. Det är för djupt rotat allting, och det är få personer jag litar tillräckligt på för att dela den biten..

Sen är det ju det här eviga tjatet om att jag äter för lite, och att jag inte kan ta ansvar för maten. Och jag vet själv att det inte är bra att äta 1-2 gånger per dag och äta i princip samma saker hela tiden. Men jag tycker det är bättre såhär än att jag börjar spy ordentligt igen, nu behåller jag iaf maten. Men jag är totalt livrädd för att förlora den här kontrollen, därför håller jag mig lite till samma saker. Det blir lite utav en trygghetszon på något sätt. 

 

Och det här att jag inte tar ansvar för maten... Blir bara så förbannat trött på folk som klagar på det här. För det första så har jag levt med en dålig relation till mat i snart 6 år. Jag har gått och nekat mig själv mat dag ut och dag in för att det inte ska gå över styr. För när det gör det finns det knappt något slut. Och om det är något som verkligen tar kraften ur en så är det att vara vaken halva nätterna och hetsäta/spy. Har vid ett par tillfällen däckat på golvet, bara för att kroppen blir helt slut. Och när man vaknar är man öm och svullen i hela kroppen, och hemskt uttorkad. Så egentligen är det inte konstigt att jag stannar i sängen halva dagen ibland.

För det andra så har allt detta lett till att jag inte känner hunger. Så hur ska man kunna ta ansvar för att man äter, om man inte vet om man är hungrig? Och börjar jag tänka för mycket på det, planera ordentligt osv, då går det över styr igen. 

 

 

Orkar inte skriva mer, men jobbigt var det. Satt och pratade i ca 2 timmar, och känner ändå att vi inte kom så mycket framåt. 

Och nu är jag trött och konstig efter att ha sovit hemskt dåligt inatt. Suck, orkar inte. Saknar pojken också, på tok för mycket.