Unbeaten

Tror jag var 4 när jag började rida. Hade tjatat om häst så länge jag kunnat prata i princip. Vet inte riktigt varför, men hästar var rätt fascinerande för mig redan då, och jag minns att jag alltid drömt om att rida de stora hoppklasserna.

Minns inte hur gammal jag var när mina föräldrar skilde sig. Kanske var 4, eller 5.. Minns att det var rätt jobbigt, jag slets mellan två vuxna människor som inte kunde komma överens.

När jag var 6 fick mamma Wilma. Och några år senare flyttade pappa ihop med en som redan hade 3 barn, 3 döttrar. Minns inte exakt hur många år det höll mellan dom, men det var några år i ett rent helvete. Tillbringade varannan helg där, och träffade barnen i skolan också. Det var ofta kränkande ord, och en hel del bråk mellan oss. Kan inte påstå att jag gillade mordern deras något mer heller.

Allt var en tävling. Alltid handlade det om vem som var bäst på något. Och alltid var det jag som var sämst. En av ungarna var även född för tidigt, och hade vissa svårigheter pga detta. Kändes som att det gav henne en del fördelar dock. För hon behövde inte vara bra på allt. Hon kunde inte det. Ibland önskade jag att jag också hade något som gjorde mig fysiskt svagare. Att man mår dåligt inombords syns inte alltid, jag visade det inte iaf.

Allt detta gjorde mig iaf rätt förvirrad. Mamma hade Wilma, pappa hade dessa tre. Jag visste inte vem som egentligen behövde mig.

Det enda positiva under dessa år pappa och Eva var tillsammans var att det stärkte mitt hästintresse. Hästar är det enda jag någonsin varit bra på. Det enda jag någonsin velat förstå mig på. Det enda som inte någon, inte ens mina så kallade styvsystrar, kunde ta ifrån mig. Det enda jag var bättre på än dom.

I 6an började jag på Ferlinskolan, i Filipstad. Konstigt nog börjar man högstadiet redan i 6an där.. Det var iaf då jag började må riktigt dåligt. Eller, det var då det blev tydligt iaf. Vissa saker är inte ens värda att nämna, men det var någon gång då som jag började göra mig illa. Började skära mig, började spy. Ingen misstänkte något, och jag såg det inte som något direkt stort problem. För mig var det bara mitt sätt att hantera allt. Att kunna dölja att jag mådde dåligt för andra. För ingen skulle bry sig iaf, så det var lättare att ta ut det över sig själv.

Efter första terminen i 7an flyttade jag med mamma & Wilma hit. Fick Zingoalla när jag fyllde 13. Den hästen har gett mig otroligt mycket, verkligen. Även Frida, som vi köpte henne av, har hjälpt mig väldigt mycket.

I februari 2009 lärde jag känna en annan människa som påverkat mig mycket. Joakim. De månader vi hade kontakten var utan tvekan de lyckligaste i mitt liv. Jag önskar fortfarande att jag inte gjort de misstagen jag gjorde. Men jag kan iaf nu säga att utan honom, skulle jag förmodligen inte vara i livet nu.

När det föll för oss var jag nere på botten igen. Och denna gången var jag verkligen nära att ta livet av mig.

Efter detta är det svart. Minns verkligen inte någonting. Jag var liksom inte helt vid liv efter detta.

Det enda jag minns är lite från förra sommaren. Jag minnns att jag tänkte lägga av med hästarna. Jag minns att jag kände att jag inte var kapabel till något längre.

I augusti fick jag hem Gustav, eller Black Money, som han egentligen heter. Skulle få låna honom eftersom jag skulle ha med mig Zingoalla till Uddetorp. Riktigt dumt tyckte jag faktiskt, såg ingen mening med att börja där längre. Jag hade ju ändå tänkt lägga av, eftersom jag inte klarade av något iaf.

Men Gustav ändrade något. Han fick mig att känna att jag faktiskt kunde göra något rätt. Han är fantastisk på många sätt, och han lyckades på något sätt få mig ut ur mörkret.

Började på Uddetorp. Träffade en del trevligt folk där faktiskt. Stundvis älskade jag det. Men det var också helt förjävligt där. Jag hatade att leva efter ett schema, och jag hatade att hela tiden ha folk runt mig. Det gjorde det svårt att dölja allt. Och jag ville verkligen inte framstå som svag.

När jag till slut tog ett studieuppehåll så började det ju bli prat om att Gustav skulle säljas. Mamma hade ju egentligen inte råd att lägga ut pengar på en till häst, och pappa ville inte betala. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var rädd att jag skulle gå under igen, att en bit av mig skulle dö igen.

På något sätt löste det sig trots allt, och Gustav blev kvar hos oss. Finns inte ord nog att förklara hur otroligt mycket det betyder. Och jag vill inte ens tänka på vart jag skulle vara nu annars.

Kan ju också nämna Robin i denna texten. Träffade honom i mars tror jag, i år. Hade pratat på nätet och smsat länge dock. Robin är den finaste människan jag nånsin träffat. Och jag är inte rädd längre. För jag antar att man inte kan gå sönder mer än en gång.

Vet inte om detta blev någon "kort version", eller om det ens är intressant att läsa. Men det är iaf en liten del av det som jag att jag är den jag är idag. På gott och på ont.

Och jag är verkligen sämst i världen på att få klart såna här listsaker, men denna "dagen" var rätt jobbig att skriva faktiskt.