Unbeaten

Och förövrigt så är Moa en av dom bästaste som finns. Länge sen jag var riktigt glad tillsammans med någon annan människa, närmare bestämt 26 dagar sen, hmm..

En del av släkten, mormor & morfar, moster & hennes sambo, kusinerna, och morbror & hans flickvän, var här i helgen också, för att fira min syster som fyller år till veckan. Lite smått trevligt faktiskt, tills mamma talade om för min morbror att jag bestämt mig för att hoppa av skolan. Han kommentar var väl i stil med "Jaha, så vad har du tänkt göra nu då? Gå iv tillsammans med några andra efterblivna och lata jävlar?"

Jag förstår självklart att han menar väl, och att det är dumt, och en stor risk att hoppa av, men jag kan inte låta bli att ta illa upp och känna mig kränkt.

Men jag gör detta för att jag inte mådde bra på Uddetorp. Och funkar inte den skolan så funkar inget. Jag gjorde det för min egen skull, för att jag vill försöka må bra. För jag ville inte vara trasig längre. En trasig jag hade iaf inte klarat att göra något vettigt.

Skolan innebar för mycket krav, och för mycket tvång. Och jag var tvungen att släppa det. Hela tiden var det "jag duger inte, jag måste göra det, och det, och det.. Måste plugga, orkar inte plugga. Värdelösa jävla människa. Jag får inte äta mer än så här. Fan vad mycket jag åt. Fanfanfan, värdelösa människa. Dom måste tycka jag är fruktansvärt äcklig, ful, fet. Värdelös. Måste ut och springa. Orkar inte springa. Värdelös jag är. Värdelös, fet och lat. Jaja, springer iaf. Är jag duktig nu? Är jag vacker nu? Är jag smal nu? Varför kan inte jag också få vara smal? Varför kan inte jag också få vara vacker? Värdelösa jävla människa"

Maten har tidigare varit ett problem. Och de problemen började bli tydligare igen. Jag fixade inte att bo på internat, gå i skola, äta med folk omkring mig. Men jag gjorde det ändå. Och när hunderkänslan försvann kom ångesten. Trots att jag inte ätit mycket. Ändå sättet att få bort den var att springa. Springaspringaspringa, tills det kändes som knäna skulle gå av. Först då kände jag mig duktig. Först då hade jag lyckats med något.

Så fort något dåligt händer går det ut över maten. Jag hetsäter, och sen springer jag, för att få bort ångesten.

Jag vet att min morbror har rätt. Jag är dålig och dum i huvudet som väljer att hoppa av gymnasiet. Och jag vet att det får konsekvenser.

Men jag skiter i allt det. Och jag skiter i att jag ätit en jävla massa denna helgen. Jag skiter i allt som har måsten och krav och perfektion att göra. Vad är perfektion egentligen?

Jag skiter ärligt talat i vad jag gör om 10 år, om 2 år, nästa vecka, osv. Jag vill bara känna att jag lever nu.

Och jag vet att jag är så mycket bättre än alla vidriga människor som talat om för mig hur dålig jag är under en stor del av mitt liv.

Jag förtjänar att må bra.

Mycket text, slänger upp en bild för att det ska se lite roligare ut.